Det har varit en stor omställning. Träffa nya vänner. Bekanta sig med lärare och studsat mellan plugg, fritid och ansvar. Jag älskar det.
Har fått möbler och en stil på rummet. Det börjar närma sig ett harmoniskt hem. Mitt eget zentempel.
Känner mig upprymd för framtiden. Det har jag inte varit på väldigt länge.
Inget jag gör blir bra. Känner mig fången. Med mig själv som den som satte domen. Jag tycks straffa mig själv. Jag vet inte varför det känns så här. Det borde ha växt ifrån mig sedan jag var fjorton år.
Snöret dras åt, hinner inget. Rummet är för trångt. Men när jag går ut är världen för stor. Hur kan man känna sig så ensam, mitt bland alla människor?
Hoppas nästa vecka blir bättre.
Jag har inte fått något gjort. Går runt och planerar i mitt huvud. Stressar, men får mig inte att gå och börja packa. Kanske är det ren lathet. Men jag är rädd att det kanske är en ovilja mot flytten. Mot det som måste ske. Kanske det är för att jag måste göra allt själv nu. För den här gången är det bara jag som flyttar.
Var en vecka i Orsa, Dalarna. Skönt att komma hem. Längtade hem otroligt mycket de sista dagarna. Ville bryta tystnaden. Men här hemma är det lika tyst. Det tär på mig. Jag har inte varit riktigt glad på flera dagar. Jag önskar ensamhet, men är rädd för den på samma gång.
Jag känner inte mig själv. Det skrämmer mig.
Ibland har man svårt att komma in i en situation. Man blir dövad av tid och upplevelser. Alla drar i mig. Det är konstigt, jag älskar det.
Nu blir det två år med planerad tid. Schemalagda dagar. Nya tankar och vänner. Personer som har inspirerande kunskaper. Intressanta liv.
Två år av utvecklande till en person. Skapande av hemmaregler. Skapande av ett liv. Mitt liv.
Ett evighetsleende sitter på mitt ansikte. Mjukt och utan tvång. Ler åt regnet. Ler framförallt åt ögonen. Ögonen från norr.
Ett skalv tog över mitt liv. Skakade de ramar jag hade. Livet har blivit en tom duk. Där jag utan gränser kan måla en framtid.
Skapar min konst lättare nu. Min stumma röst kommer fram. Berättar det som är av vikt. Jag går inte vilse längre.
Önskar att fånga nattfjärilen. Nattfjärilen med vintervinden i ryggen.
Nu är det planering som gäller. Betänka vad man ska ha med sig. Vad man kan behöva. Saker man inte har, men måste införskaffa. Ett nytt steg i livet.
Ska med släkten till Orsa också. Uppåt. Dalarna. En veckas boende på en camping. Får se om jag överlever eller inte. Men betänkande vilka jag bor med så kommer det nog bli rätt roligt.
Var ute och gick med norrskenstjejen igår. Hon hade fått skrivsystem runor på huvudet. Ville veta allt om det. Gulligt. Hon upphör aldrig att förvåna mig.
Var de komplicerade människor. Hade de tusen olika grejer som intresserade dom. Skrev de brev, poesi eller målade dom. På vilket sätt påverkade dom mig? Hur mycket är deras liv en direkt följd till mitt.
Det borde bara vara att fråga, men det gör man inte. Man kan som barn inte se sina föräldrar som personer. De blir som en schablonbild. En stereotyp, en lärarroll.
Känner jag verkligen mina föräldrar. Troligen inte.
>Filosofer säger att för att förstå vår framtid och vår nutid. Måste vi kunna vår historia. Så, hur ska jag kunna förstå mig själv. Om jag inte vet något om de som skapade mig.
Blev jag som de ville. Hade högre tankar om min framtid, om min personlighet. Eller, gjorde jag dom stolta. Blev jag något mer än de trott.
Konstigt att de som borde vara en närmast, är en längst bort.
Ingen finns online att skriva till. Folk är borta, semester. Sol och bad långt borta.
Själv sitter jag här. Kväll efter kväll. Ensam. Konstigt, att det kan kännas som höst mitt i sommaren.
Hösten, något jag verkligen längtar till. Då färgerna kommer fram. Nu är det bara grönt, varmt och otrevligt het. Jag vet, jag är konstig.
Det var den lila finskan som flyttade in till fästmannen här i Örebro. Gick på restaurang och drack lite hemma hos dom. Alltid lika roligt att se dom.
Det var ingen stor fest, men lika roligt som det brukar vara i alla fall. Spelade sällskapspel och drack en del. En rolig kombination.
Alla glömde bort vilken spelgubbe som var deras. Mycket skratt.
Mitt liv börjar likna en film av Paul Thomas Anderson. Mitt eget Magnolia. Jag väntar bara på att grodorna ska börja falla. Höja min blick till förundran och skapa en insikt. Men det händer aldrig. Sommaren har blivit slentrian.
Kan inte sluta lyssna på Johnny Cashs version av låten Hurt. Berör mig på ett enormt kraftfullt sätt. Ekar sig kvar. Det finns en läxa att lära sig i den. Något som jag försöker att spara kvar.
Träffade norrskenstjejen idag. Blev chockad men glad. Trodde inte jag skulle få se henne på ett tag. Kunde inte sluta le efter det, räddade min dag.
Som vanligt började det hela med kaffe för att komma igång, sätta nerverna på plats och förhöja det ivriga snackat om de så kallade "lekar" som skall omskaka hela gruppen på plats. Det är med nöd och näppe folk kunde sitta still.
Efter en tid som tycks vara alldeles för länge händer det. De mest konstiga verktyg hämtas och de så kallade "lekar" börjar. Den första chocken är enorm när vi får i uppdrag att skala en potatis med… stekspadar och dvs. olika köksredskap. De flesta tar mod till sig och löser den otroligt svåra sitsen på några minuter. Vi pustar alla ut, en sekund i alla fall. Men det är inte över. "Lekarna" fortsätter att komma in över oss.
En av de hårdaste och mest udda skräckuppdrag är att leda vatten mellan två punkter. Utan att se hela det synfält som vi människor har begåvats med.
Detta var otroligt farligt och många kom knappt ur sig levande. Den "sista leken", var en stor gruppoperation. Där man ska kunna finna det slutliga priset... eller gå underkuvad med skam under middagen som följa skall. Vi klarade oss. Priset var vårt och även om vi vann så tänkte vi inte mindre om den andra gruppen. Den riktiga fienden visste vi var någon annan.
Middagen gick rätt lugnt till. Även om vissa bland folkmassan började knäckas av "lekarna" och började sjunga de mest konstigaste visor. En massa drickande för att "lugna" nerverna förhandsgick det katastrof som komma skall. Efter de flesta dragit i sig för mycket av det uppsjö av gift bland mat och dryck så följer den värsta slaget. En till "lek".
De kallade den dunken. Folk tvingades att i iver springa från konstiga och otrevliga gömställen till flaggstången. Innan vakten såg en.Många gick under i denna ouppnåeliga jakt. Men några var vi i alla fall som lyckades ta oss ut levande. Ut ur den svenska midsommaren.
