Pubertal flashback

Jag har inte varit så här konstig sedan puberteten. Jag är arg, ledsen och vill vara ifred. Men är rädd för ensamheten. Jag är konstant tyst. Förutom då jag bråkar med dom. De som tror de vet bättre. Familjen. Hur kan en liten flytt få så enorma proportioner?

Inget jag gör blir bra. Känner mig fången. Med mig själv som den som satte domen. Jag tycks straffa mig själv. Jag vet inte varför det känns så här. Det borde ha växt ifrån mig sedan jag var fjorton år.

Snöret dras åt, hinner inget. Rummet är för trångt. Men när jag går ut är världen för stor. Hur kan man känna sig så ensam, mitt bland alla människor?

Hoppas nästa vecka blir bättre.

Stillinfluens Ikea

Snart är dagen här. Flyttdagen. Jag går runt och kollar på möbler från Ikea. Vill ha nya möbler och liksom, börja om. Starta mitt liv på nytt. Det första som måste ändras är möbler, stillar. Inredning och känsla.

Jag har inte fått något gjort. Går runt och planerar i mitt huvud. Stressar, men får mig inte att gå och börja packa. Kanske är det ren lathet. Men jag är rädd att det kanske är en ovilja mot flytten. Mot det som måste ske. Kanske det är för att jag måste göra allt själv nu. För den här gången är det bara jag som flyttar.

Var en vecka i Orsa, Dalarna. Skönt att komma hem. Längtade hem otroligt mycket de sista dagarna. Ville bryta tystnaden. Men här hemma är det lika tyst. Det tär på mig. Jag har inte varit riktigt glad på flera dagar. Jag önskar ensamhet, men är rädd för den på samma gång.

Jag känner inte mig själv. Det skrämmer mig.