Var de komplicerade människor. Hade de tusen olika grejer som intresserade dom. Skrev de brev, poesi eller målade dom. På vilket sätt påverkade dom mig? Hur mycket är deras liv en direkt följd till mitt.
Det borde bara vara att fråga, men det gör man inte. Man kan som barn inte se sina föräldrar som personer. De blir som en schablonbild. En stereotyp, en lärarroll.
Känner jag verkligen mina föräldrar. Troligen inte.
>Filosofer säger att för att förstå vår framtid och vår nutid. Måste vi kunna vår historia. Så, hur ska jag kunna förstå mig själv. Om jag inte vet något om de som skapade mig.
Blev jag som de ville. Hade högre tankar om min framtid, om min personlighet. Eller, gjorde jag dom stolta. Blev jag något mer än de trott.
Konstigt att de som borde vara en närmast, är en längst bort.