Jag har blivit en betraktare

Det är början av kylan. Smått snötäckt landskap breder ut sig omkring mig. Finner mig mer social. Men jag återvänder också till ensamheten.

Har fått en bredare förstående för livet. Det har blivit lättare att gå runt i det nu. Inte lika krävande längre. Jag bara är.

Nya uppgifter i skolan hela tiden. Nya saker att lära sig. Att lära om sig igen. Grejer man glömt bort, småsaker som kommer upp. Frågan som följer mig är om jag kan göra det bättre. Bättre än jag gjort förut. Kan jag nu i detta skede i livet, prestera något jag kan vara stolt över?

Jag har blivit en betraktare. Saker händer i stora drag omkring mig. Känns ibland som jag är inne i ögat på en orkan. Beskådar kaos omkring mig. Medan jag själv är säker. Knappt berörd av det som sker omkring mig. Men detta kaos är av goda. I alla fall ur min synvinkel.

Blev förvånad. Men jag har hittat rytmen. Rytmen för hur min vardag ska vara i två år. Hur det ska se ut under denna skoltid. Det var en av de svåraste saker att finna. Nya saker blev allt som oftast orytmiska. Roliga spontana grejer är bra en kort tid. Men man behöver balans. Jag är säker att jag har kommit fram till den nu.

Det verkar som om jag har börjat fått planer. Drömmar om en annorlunda sommar. En resa genom många länder. Kunskap att få, platser att se. Människor att träffa. En speciell person att komma nära.

Jag hoppas på att min dröm slår in.

Efter år av snedgående vägar

Är jag en annan person, eller låsas jag vara det bara?

Jag har kommit mig till rätta i Karlskoga. Har kommit i en balans efter år av snedgående vägar. Tentan klarade jag, nya projekt är på gång hela tiden. Både via plugget och privat.

Jag har blivit en annan människa, men ändå den samma. Har gjort om mig, men är ändå kvar i det gamla.

Jag har ett mål. Den breder ut sig på flera år. Har sett en upplyst väg att gå på också. Det ser inte ut som jag kommer gå lika vilse som förr.

Är bland de äldre, men känner mig ibland som de yngre. Rätt konstigt tycker jag. Ibland gillar jag dom, ibland önskar jag mig mer mognad. Men inga ånger. Inga ånger alls. Varken hos människorna jag träffar, umgås med eller som bara kommer och går genom mitt liv.

Har varit extremt pratglad den senaste tiden. Men har åter kommit att bli mitt gamla tysta jag. Ibland är det skönt med egna tankar. Med lite distans. Jag blir väldigt besökt. Folk vill vara runt mig. En ny situation i mitt liv. Är inte så ensam längre.

Jag undrar vad som drar dom till mig. Själv har jag ingen aning. Kan bara göra vilda spekulationer. Men jag är glad. Att de ser mig som en vän, en att prata med. En bland gänget.

Make-Over

Tentamen för den första delkursen är skriven. Känns osäker om jag kommer klara det, som alltid. Tar inget för givet vad gäller universitetstentor.

Har börjat på den andra delkursen. Photoshop. Skönt att äntligen börja på något kreativt. Att skapa något. Var uppe tidigt imorse. Fotade dimman, den var tjock som mjölk. Fick några bra bilder. Kommer använde dom på det kollage som vi ska göra i Photoshop. Temat är höst. Så, det är fixat.

Saker händer hela tiden, svårt att hänga med ibland. Går smått vilse i mängden av skoj och plikter. Men har en halvt fungerande balans just nu.

Var inne i Örebro för några dagar sedan. Träffade S.N. Han fotade lite nya portfoliobilder på mig. Blev bra, ovanligt men de funkar grymt bra. Kände inte igen mig själv på bilderna. Total ”make-over” kan man säga.

Så här bra har livet inte varit på evigheter. Det enda som saknas mig är norrskenstjejen.

Fullständig hemma

Nu har jag parkerat. Hittat fram till målet. Börjat på en ny intervall och tagit mig fram i livet. Jag har börjat med studierna och flytten är klar.

Det har varit en stor omställning. Träffa nya vänner. Bekanta sig med lärare och studsat mellan plugg, fritid och ansvar. Jag älskar det.

Har fått möbler och en stil på rummet. Det börjar närma sig ett harmoniskt hem. Mitt eget zentempel.

Känner mig upprymd för framtiden. Det har jag inte varit på väldigt länge.

Pubertal flashback

Jag har inte varit så här konstig sedan puberteten. Jag är arg, ledsen och vill vara ifred. Men är rädd för ensamheten. Jag är konstant tyst. Förutom då jag bråkar med dom. De som tror de vet bättre. Familjen. Hur kan en liten flytt få så enorma proportioner?

Inget jag gör blir bra. Känner mig fången. Med mig själv som den som satte domen. Jag tycks straffa mig själv. Jag vet inte varför det känns så här. Det borde ha växt ifrån mig sedan jag var fjorton år.

Snöret dras åt, hinner inget. Rummet är för trångt. Men när jag går ut är världen för stor. Hur kan man känna sig så ensam, mitt bland alla människor?

Hoppas nästa vecka blir bättre.

Stillinfluens Ikea

Snart är dagen här. Flyttdagen. Jag går runt och kollar på möbler från Ikea. Vill ha nya möbler och liksom, börja om. Starta mitt liv på nytt. Det första som måste ändras är möbler, stillar. Inredning och känsla.

Jag har inte fått något gjort. Går runt och planerar i mitt huvud. Stressar, men får mig inte att gå och börja packa. Kanske är det ren lathet. Men jag är rädd att det kanske är en ovilja mot flytten. Mot det som måste ske. Kanske det är för att jag måste göra allt själv nu. För den här gången är det bara jag som flyttar.

Var en vecka i Orsa, Dalarna. Skönt att komma hem. Längtade hem otroligt mycket de sista dagarna. Ville bryta tystnaden. Men här hemma är det lika tyst. Det tär på mig. Jag har inte varit riktigt glad på flera dagar. Jag önskar ensamhet, men är rädd för den på samma gång.

Jag känner inte mig själv. Det skrämmer mig.

Egna hemmaregler

Chocken över förändring är utöver mig. Har svårt att fatta att jag är på väg bort. Det går snabbt. Snabbare än jag trodde.

Ibland har man svårt att komma in i en situation. Man blir dövad av tid och upplevelser. Alla drar i mig. Det är konstigt, jag älskar det.

Nu blir det två år med planerad tid. Schemalagda dagar. Nya tankar och vänner. Personer som har inspirerande kunskaper. Intressanta liv.

Två år av utvecklande till en person. Skapande av hemmaregler. Skapande av ett liv. Mitt liv.

Poesi 00:45

Vatten. I skenet av lampor. Stillsamhet. Sommaren börjar bli blött.

Ett evighetsleende sitter på mitt ansikte. Mjukt och utan tvång. Ler åt regnet. Ler framförallt åt ögonen. Ögonen från norr.

Ett skalv tog över mitt liv. Skakade de ramar jag hade. Livet har blivit en tom duk. Där jag utan gränser kan måla en framtid.

Skapar min konst lättare nu. Min stumma röst kommer fram. Berättar det som är av vikt. Jag går inte vilse längre.

Önskar att fånga nattfjärilen. Nattfjärilen med vintervinden i ryggen.

Oplanerad sommar blev planerad

En framtid, ett mål. Jag har fått det jag velat ha. Något att göra. Jag ska börja plugga igen. Ska flytta till Karlskoga, få något eget. Känns skönt. Något man har att se fram emot.

Nu är det planering som gäller. Betänka vad man ska ha med sig. Vad man kan behöva. Saker man inte har, men måste införskaffa. Ett nytt steg i livet.

Ska med släkten till Orsa också. Uppåt. Dalarna. En veckas boende på en camping. Får se om jag överlever eller inte. Men betänkande vilka jag bor med så kommer det nog bli rätt roligt.

Var ute och gick med norrskenstjejen igår. Hon hade fått skrivsystem runor på huvudet. Ville veta allt om det. Gulligt. Hon upphör aldrig att förvåna mig.

Vilka är dom?

Ens föräldrar. Vilket liv hade de innan man själv kom till världen. Vilka vänner behöll de, vilka försvann. Ibland börjar man undra om man vet vilka personer de egentligen är. Eller var.

Var de komplicerade människor. Hade de tusen olika grejer som intresserade dom. Skrev de brev, poesi eller målade dom. På vilket sätt påverkade dom mig? Hur mycket är deras liv en direkt följd till mitt.

Det borde bara vara att fråga, men det gör man inte. Man kan som barn inte se sina föräldrar som personer. De blir som en schablonbild. En stereotyp, en lärarroll.

Känner jag verkligen mina föräldrar. Troligen inte.

>Filosofer säger att för att förstå vår framtid och vår nutid. Måste vi kunna vår historia. Så, hur ska jag kunna förstå mig själv. Om jag inte vet något om de som skapade mig.

Blev jag som de ville. Hade högre tankar om min framtid, om min personlighet. Eller, gjorde jag dom stolta. Blev jag något mer än de trott.

Konstigt att de som borde vara en närmast, är en längst bort.

Sommaren... försvinn!

Klockan är runt elva på kvällen. Vi är i Juli månad. Mörkret har börjat leta sig tillbaka. Det är tyst överallt. Jag kan inte sova.

Ingen finns online att skriva till. Folk är borta, semester. Sol och bad långt borta.
Själv sitter jag här. Kväll efter kväll. Ensam. Konstigt, att det kan kännas som höst mitt i sommaren.

Hösten, något jag verkligen längtar till. Då färgerna kommer fram. Nu är det bara grönt, varmt och otrevligt het. Jag vet, jag är konstig.

Inflyttningsfest till en liten finsk tjejs ära.

Var på en inflyttningsfest igår.

Det var den lila finskan som flyttade in till fästmannen här i Örebro. Gick på restaurang och drack lite hemma hos dom. Alltid lika roligt att se dom.

Det var ingen stor fest, men lika roligt som det brukar vara i alla fall. Spelade sällskapspel och drack en del. En rolig kombination.

Alla glömde bort vilken spelgubbe som var deras. Mycket skratt.

Långa dagar utan exponering

Jag går runt, hela tiden runt. Försöker finna något spännande i ett grått landskap. Ett grått landskap med färger i. Färger som jag inter ser något mer. Jag försöker att finna något att exponera med min kamera, något att skapa en bild på. Ett foto som finns kvar. Som känns berättigad att finns till. Som berättar något. Men jag hittar inget. Går i samma fortspår dagarna lång.

Mitt liv börjar likna en film av Paul Thomas Anderson. Mitt eget Magnolia. Jag väntar bara på att grodorna ska börja falla. Höja min blick till förundran och skapa en insikt. Men det händer aldrig. Sommaren har blivit slentrian.

Kan inte sluta lyssna på Johnny Cashs version av låten Hurt. Berör mig på ett enormt kraftfullt sätt. Ekar sig kvar. Det finns en läxa att lära sig i den. Något som jag försöker att spara kvar.

Träffade norrskenstjejen idag. Blev chockad men glad. Trodde inte jag skulle få se henne på ett tag. Kunde inte sluta le efter det, räddade min dag.

Slakten vid midsommar eller: vem dunkade vem?

Här följer en svag men ändå omskakande berättelse om midsommarafton bland släkt och vänner. Det hela tog plats på den traditionsenliga platsen Åtorp på närkesidan. Bara några meter från den hårt bevakade gräns till Värmland.

Som vanligt började det hela med kaffe för att komma igång, sätta nerverna på plats och förhöja det ivriga snackat om de så kallade "lekar" som skall omskaka hela gruppen på plats. Det är med nöd och näppe folk kunde sitta still.

Efter en tid som tycks vara alldeles för länge händer det. De mest konstiga verktyg hämtas och de så kallade "lekar" börjar. Den första chocken är enorm när vi får i uppdrag att skala en potatis med… stekspadar och dvs. olika köksredskap. De flesta tar mod till sig och löser den otroligt svåra sitsen på några minuter. Vi pustar alla ut, en sekund i alla fall. Men det är inte över. "Lekarna" fortsätter att komma in över oss.

En av de hårdaste och mest udda skräckuppdrag är att leda vatten mellan två punkter. Utan att se hela det synfält som vi människor har begåvats med.
Detta var otroligt farligt och många kom knappt ur sig levande. Den "sista leken", var en stor gruppoperation. Där man ska kunna finna det slutliga priset... eller gå underkuvad med skam under middagen som följa skall. Vi klarade oss. Priset var vårt och även om vi vann så tänkte vi inte mindre om den andra gruppen. Den riktiga fienden visste vi var någon annan.

Middagen gick rätt lugnt till. Även om vissa bland folkmassan började knäckas av "lekarna" och började sjunga de mest konstigaste visor. En massa drickande för att "lugna" nerverna förhandsgick det katastrof som komma skall. Efter de flesta dragit i sig för mycket av det uppsjö av gift bland mat och dryck så följer den värsta slaget. En till "lek".

De kallade den dunken. Folk tvingades att i iver springa från konstiga och otrevliga gömställen till flaggstången. Innan vakten såg en.Många gick under i denna ouppnåeliga jakt. Men några var vi i alla fall som lyckades ta oss ut levande. Ut ur den svenska midsommaren.

;-D