Pubertal flashback

Jag har inte varit så här konstig sedan puberteten. Jag är arg, ledsen och vill vara ifred. Men är rädd för ensamheten. Jag är konstant tyst. Förutom då jag bråkar med dom. De som tror de vet bättre. Familjen. Hur kan en liten flytt få så enorma proportioner?

Inget jag gör blir bra. Känner mig fången. Med mig själv som den som satte domen. Jag tycks straffa mig själv. Jag vet inte varför det känns så här. Det borde ha växt ifrån mig sedan jag var fjorton år.

Snöret dras åt, hinner inget. Rummet är för trångt. Men när jag går ut är världen för stor. Hur kan man känna sig så ensam, mitt bland alla människor?

Hoppas nästa vecka blir bättre.