Det mellanmänskliga

Då har utställningen dragit igång. Väldigt roligt och skönt. Nu kan man slappna av lite i alla fall.

Det var en hel del folk som kom. Det trodde jag inte när jag vaknade på lördagen. Snöblandat regn som övergick till snöstorm.

Det var roligt, verkligen kul att höra vad folk sa om bilderna, mina och andras.

Fick ingen såld. Men det var helt klart en upplevelse i alla fall.

Sedan blev det ned och förbereda för festen som vi i klassen hade ordnat.

Vi hade privat DJ direkt inkört från Göteborg. Helt knäpp, sjuk och bra musik.

Dansa de hela kvällen.

Hamnade på efterfest, kom inte hem förrän vid kl. 5 på morgonen. Sedan gick man upp kl. 10 för att bli vaken för att städa festlokalen vid 12.

Kanske ska förklara lite om vad mitt projekt till utställningen handlar.

Jag har låtit tre olika tjejer skriva en varsin scen utan dialog. Där deras syn på män speglas. Sedan så skapar jag bilder baserade på texterna. Då tjejerna är så olika varandra så blev texterna väldigt olika och bilderna med. Så, mitt verk har blivit bilder + texter. Då det inte är meningen att man ska se bilderna utan texterna, så kommer de också med här.

------------------------------------
Utställningsbilderna + text
------------------------------------

Kärlek. Närhet. Värme. Glädje. Intimitet. Trygghet. Hopp. Lycka.
Distans. Vrede. Svartsjuka. Tristess. Rutin. Nedbrytande. Förtvivlan. Likgiltighet. Otrohet.
Det är tidig söndagsmorgon. Jag hör hur det rasslar vid ytterdörren. Du har nyckeln till min lägenhet. Du har nyckeln till mitt hjärta. Du kommer hem rufsig och trött från en lång natt på krogen. Jag är rufsig och trött efter en lång natt utan sömn, snart på väg till jobbet. Vi möts vid frukosten, i soffan framför tvn.
Solens guldstrålar sipprar genom det halvöppna fönstret. Sveper över mina trötta frusna kinder. Ljuset är bländande och vackert, får dina mörka ögon att glittra. Du är det finaste jag vet. Du är mitt allt.
Vi sitter tysta i soffan och slötittar på tv som så många gånger förr. Vi ser inte på varandra. Du är nära, men inte närvarande. Du ger mig ett leende och en mjuk rörelse längs min kalla arm. Detta är närhet för dig. Du kan smeka min arm, men berör du mig?
Du serverar mig ett halvt glas apelsinjuice. Du vet vad jag äter till frukost, vad som gör mig arg, vad som får mig att skratta. Du kan ta på mig, men du känner mig inte. Du förstår inte. Du kan se desperationen i mina ögon. Du kan se ensamheten.

Men i min oroliga värld är det ändå dig jag vänder mig till. När jag faller förväntar jag mig att du är den som tar emot mig. Jag vill inget hellre än att du ska omfamna mig med dina stora starka armar. Men varför?

Och så har mitt liv flugit förbi, tills denna morgon. Denna tidiga söndagsmorgon, då jag stannar upp min värld av egen kraft och ser på den med egna ögon. Idag är dagen jag reser mig ur soffan och bara går min väg. Går som du gjort så många gånger. Enda skillnaden är att denna gång, är det jag som går. Jag lever hällre ensam i en orolig värld, än orolig i en ensam värld.

En värld av glas
En tid av luft
En rymd av dig

Camilla

The most beautiful. In the painting an indulgence with the demanding brushes of pale paint. An understanding. A feeling for the whole. A feeling for the feeling itself. The substance in the shallowness, containing the strength and the responsibility to mediate the essence. Conscious colours and strokes carrying the entire work. Parts so speaking without being obvious. Intense feelings shifting in contrast from one second to another, but always pure in its appearance. The look resting in endurance calls forth a desire of 'You're beautiful'. But it isn't to say. Anger rises. Inviting to its world by being. A murmur approaching; harsh critics against finest lines. Demanding qualities not self possessed. Painting still providing. Takes one step closer. Warmth. Another; red velvet rope resting against thighs. Wanting to touch. Lowers the hand. Turns around. Seeing the room.

Diana

Hon går där som en isprinsessa och förvandlar allt till is som kommer i hennes väg.
Allt runt omkring henne är blått, kallt som is.
Hon vet, hon känner, att han går bakom henne. Han som vill smälta ner hennes iskalla värld som hon byggt upp.
Hon går alltid minst ett steg före honom så att han inte hinner röra vid henne och väcka liv i våren och smälta hennes hjärta.
För hon vet att han har makten att krossa det som iskristall.
Men hon är ändå nyfiken på sin följeslagare. Nyfiken på doften av grönska.
Känner längtan.
Längtan efter att se isen smälta.
Hon vill vända sig om mot honom och möta den okända våren som smälter bort isen och snön, och för med sig ljuset.
Hon kan nästan känna hans varma hand på sin axel.
Hon saktar in på stegen och känner hur hjärtat slår dubbla slag.
Nyfikenhet och rädsla för det okända.
Sakta vänder hon sig om.
Men han finns inte där längre. Han är borta.
Hon väntade för länge.
Tvekade för länge.
Och nu är det för sent.
Hon miste chansen att uppleva den underbara våren som skulle smälta bort det kalla ifrån henne.
Istället går hon vidare och förvandlar allt i sin väg till is med sina isblå ögon.....

Satu