Nästan allting är nere, eller borta. Posten är nedlagt. Byggnaden är kvar och spökar med sin närvaro. Affären är kvar. Även om den också sjunger på sista versen. Svartå hade en kiosk som var huvudpunkten för folket. Där alla kunde åka till och slöhandla godis och spela på trav. Den brann ner för något år sedan.
Det tycks inte finnas mycket kvar. Asfalten man går på är så bucklig att man skulle behöva en skogsmaskin för att inte märka det när man åker på den.
Men folk lever här, de bort kvar trots allt. Nästan alla min barndomskamrater lever här. Medans jag och syrran drog iväg.
Jag inser att stället förfaller ned. Saker finns kvar, som tycks alltid stå kvar. Ett gammalt cykelställ som var farligt när vi var mindre. Idag tycks det vara mer likt livsfara att använde det. Taket är så lågt och vasst att man kan bli av med huvudet om man inte är försiktigt.
Saker som ståt kvar i 40 år eller mer finns överalt. Förfallet och nedgånget. Men sedan så ser man någon ny grej sticka fram mellan allt. En ny lite byggnad. Som påminner om att det finns folk som lever här. Även om de är få.
På denna gata bor jag.
Välkommen till svartå och den nedlagda tågstationen.
Doritos reklam i den gamla postenbyggnaden. Humor finns det i alla fall.
Kan detta vara Svartås första cykelställ? Mest farligaste skulle jag tro.
Dörren till affären. Hyggliga öppentider. Men den ser ut som den skulle kunna blåsas upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar