Mitt beroende

Hjärtat slår hårt i bröstet. Svetten rent av skvätter runt omkring mig. Träd, fågelljud och doft av skog omger mig, men jag hinner inte ta in allt. Koncentrationen är hög på vart fötterna landar.

David tog med mig igår på en annan joggingrunda. En stor del i skogsområde. Det var varmt och jobbigt, jag fick ett lyckorus och ville springa mer. Vi sprang längre än, i alla fall jag, sprungit förut.

Livet som löpare är jobbigt. Men lika mycket en ren njutning som en plåga. Jag har nu joggat i cirka två år. Konstant tre dagar i veckan. I regn, hagel, snö och strålande skolsken under en högsommar.

Löpningen har format mig lika mycket som alla människorna under de här två åren i Karlskoga. Jag är evig tacksam till David som drog med mig ut. Räddade mitt fysiska tillstånd och gjorde mig beroende av rörelse.

Nu är det bara att kämpa vidare. Resten av livet. Ser redan nu fram emot fredagen. Då det är dags att snöra på skorna igen.