Bakom kameran

Jag är bortdomnad. Min kropp är sövd, jag intalar mig att jag inte känner något. På sista tiden så tycks jag bli testad konstant. Jag försöker vara lugn. Vara vuxen. Ta saker med ro och inte krångla till det. För det är inte jag. Jag är starkare än så.

Men du gör det svårt, så otroligt svårt. Jag gömmer mig bakom kameran. Där kan ingen komma nära. Där är jag säker. När jag tittar genom linsen så blir jag en zen-munk.

Men när inte kameran är där, då brister det. Allt rämnar omkring mig. Jag är inte viktig, jag är inte speciell. Värre saker har skett i världen. Men när natten kommer och man är själv. Då spelar alla krig i världen inte lika stor roll.